Artist talk med performance kunstner Anna Berndtson og kurator Anne-marte Eidseth Rygh
AM - I går hadde du workshop med temaet «Tilstedeværelse over tid» Kan du fortelle litt om tilnærmingen og hvordan du jobber med øvelsene og tilrettelegger kurset?
A - Vi tittade på övningar man kan använda när man jobbar med ”long durational performance”. Övningar som fokuserar närvaro, konsentration på en enda handling över tid och hur man upprepar denna. Hur man kan utmana sitt tålamod kan variera i förhållande till dagsform det kan vara jobbigt ena dagen och lätt en annan dag, beroende på vilken typ person man är och hur man mår. Jag försöker tillrättalägga övningarna med olika variation och olika utgångspunkter beroenda på deltagarna.
AM - Noen av disse øvelsene kan høres ut som om de er beslektet med mindfullness, hva tenker du om en slik sammenligning og det begrepet?
A - Jag tycker inte om att använda begreppet ”mindfullness” eftersom begreppet er rätt ”hypat”, men visserligen kommer flera av dessa övningar från Indien och spirituellt tänkande som Vipassanā. Jag använder övningar från olika håll bland annat från Marina Abramovic ”Cleaning the House” och hon använder ju övningar ifrån Buddistiska munkar som hon bodde och studerade med. Jag kombinerar dessa övningar med övningar från mina studier som också fokuserar relationen med en publik, det er så jag har byggt upp det. I kursen var vi bland annat ute och gick långsamt lutomhus med ögonbindel och sen gick vi inomhus och tittade på färger i en längre tid.
AM - Du nevnte dine studier som inspirasjonskilde og jeg vet at du har tatt din BA utdannelse ved Dartington College of Arts, og det gjorde jeg også. For å dele den referansen med publikum så er Dartington og Plymouth Universitet i Sør England. En institusjon som er kjent for sitt fokus på performancekunst siden 70 tallet og akademiet har også utnevnt Marina Abramovic som æres doktor. Kan du fortelle litt om hvordan utdannelsen formet deg som kunstner?
A - Då jag kom dit var skådespeleri det enda alternativ jag visste om och nåt jag hade velat bli sedan jag var barn. Det var bra att jag hamnade just i Dartington där de väldigt klart förmedlade att de inte utbildade skådespelare utan fokuserade på ”post dramatic theatre”, performance och live art som mer har sitt ursprung i dans, musik och bildkonst. Just idag är det faktiskt 100 år sen Bauhaus konstnären Oskar Slemmer uppförde sin ”Triadisches Ballett” och introducerade detta sätt att göra konst på och detta blev en grundsten till performancekonströrelsen. Dartington introducerade mig också till Marina Abramovics konst, som jag på den tidpunkten inte visste nånting om, de sa till mig att mitt arbete påminde om hennes. Jag ansökte senare till att studera bildkonst på en konstskola i Tyskland och blev antagen till hennes klass där. Jag började förstå hur man kunde stå framför en publik och uttrycka sig på det sättet utan att spela en roll utan istället utföra en handling.
AM - Etter endt utdannelse gjør du en re-performance for Marina Abramovic under hennes retrospektive utstilling på Lousiana Kunsthall i 2017, med Imponderabilia som jeg selv fikk gleden av å oppleve. Kan du dele tanker angående uttrykket re-performance til de som eventuelt ikke vet hva dette er?
A - För mig finns två olika sätt att upprepa en performance, det ena är att upprepa handlingen som arkiv och dokumentation, det andra sättet är att ta ett koncept och göra det om till sin egen handling. På Louisiana gjorde jag detta som ett arkivarbete, som en dokumentation av verket som Ulay och Marina gjorde 1977 i Italien, men æven om jag inte setter min stämpel på handlingen er jag oundvikligt en kropp med en annan framtoning, jag ser ju inte ut som Marina, förutom min näsa som många har påpekat är lik (latter fra salen) men jag är en annan kropp som gör handlingen i ett annat rum och en annan tid som gör att det blir annorlunda. Det var fantastiskt att utöva denna performance för henne och Ulay i flera timmar över nästan ett halvt år. (link til Annas re-performance: https://annaberndtson.com/dailydiary)
AM - ”Long Duration Performance” kan sammenlignes med et maraton og er nå et kjennemerke for ditt kunstnerskap. Jeg snakker gjerne om det i sammenheng med at du i morgen skal vise en performance i 12 timer fra ettermiddag til natt og være aktiv i sammenhengende tidsrom. Hvordan forbereder du deg mentalt og fysisk til et slikt arbeid?
A - Ja denna performance är byggd upp som 12 handlingar över 12 timmar, en variation från at göra samma handling hela tidsförloppet. Jag
förbereder mig med att fasta och/eller bara äta frukost så at jag kan kontrollera kroppsliga nödvändigheter och mentalt förbereder jag mig att umgås materialet jag skal använda, jag måste veta hur materialet och objektet jag arbetar med beter sig med mig. Jag tror det ær viktigt at man inte kan repetera just exakt men man kan prova ut element. Om jag till exempel ska bli stående över lång tid så övade jag att stå 20 minuter första prov dag och sen stog jag en halv timme, sen 60 minuter, efter detta viste jag att jag tåler att bli stående i flera timmar.
AM - Durational work handler til stor grad om personlige grenser. Både forskyvning av disse og møtet med terskelen for hva man kan tåle som en konstant utforskning.
A - Ja precis, fysiska begränsningar utmanas konstant och man vill ändå komma till och även överskrida sina gränser ibland. Det finns ju också fysiska förutsättningar. Är du kvinna och har bröst er det något man inte kan ändra på förutom om man gör en könsoperation. Kroppens naturliga förutsättningar och vad kroppen kan tåla psykiskt måste man jobba med.
AM - Jeg vil gjerne snakke litt om programmet i morgen der du ved 12 handlinger også siterer og referer til 12 Bergman filmer. Jeg leser gjerne opp noen av filmene og gir deg mulighet til å si et stikkord eller assosiasjon. Så får publikum som er her nå en eksklusiv innsikt. Den første filmen jeg tenker på er Høstsonaten. Hvordan har du jobbet med den?
A - Det handlar om en mor och en dotter som har ett ansträngt förhållande och svår relation och jag har en projektion av filmen som loop och så citerar jag «Working Lactens». Båda visar på dilemmat av en jobbande karriärkvinnas upplevelse som föder barn och som ändå vill jobba. Enkla bilder men uttänkt pregnanta.
AM - Hva med Persona?
A - Där har jag valt en ikonisk scen av två ansikten som bländas in i varandra. Jag utför samtidigt en handling som er väldigt monoton. Ett collage där handling från filmen och handling i nuet pratar med varandra.
AM - Hva med Hviskninger og Rop?
A - Det är en väldig vacker filmatisering och jag refererar en scen som filmfotografen Nyquist har filmat, ordlösa närbilder av flera ansikten och av två kvinnor där den ena ligger för döden, en dyster och intim stämning som jag utforskar.
AM - De samme filmene er samtidig representert av fire andre deltakende kunstnere som viser performance i dag og i morgen og den fjerde filmen er altså Scener fra et Ekteskap.
A - Här citerar jag «The House With The Ocean View», ett performance där Abramovic bor i ett galleri i 12 dagar och 12 nätter, genom att upprepa hennes träningspass, samtidigt gör Liv Ullman i scener från ett äktenskap några träningsövningar på morgonen. som jag upprepar under denna timme.
AM - Du siterer i helhet 12 Bergman filmer. De andre er Tystnaden, Skammen, Som i et Speil, Nattverdgjestene, Det syvende innsegl, Sommer med Monika, Ansikt mot ansikt, hendelser og referanser som vi gleder oss til å lete etter og kanskje oppleve i morgen. (pause)
Men jeg vil også gjerne dele noen tanker med publikum her rundt konteksten for programmet som er sentrert rundt ambivalens. Ført i sammenheng med at kjernen i Bergmans filmer dreier seg rundt ambivalens, som vekslingen mellom tro og tvil. Motstridende følelser som i samtiden kan eksempelføres med et prekært håp på en bærekraftig fremtid samtidig med frykten om at dette ikke vil la seg gjøre. I denne sammenheng er jeg nyskjerrig på dine tanker om ambivalens som fenomen?
A - Jag jobbar mycket med det paradoxsala som er en form för ambivalens, paradoxer som roligt och hemskt, spännande och tråkigt motsvarigheter jag tycker är spännande. Det viktigaste man gör med konst ær just att ställa nya frågor eller få publiken at ställa nya frågor och just det här att man tror på nånting specifikt kanske kan ifrågasättas genom att exponeras för nån annans idéer eller tvärt om man kanske tänker att det inte finns nåt hopp kvar och så ser man ett bra konstverk och kanske får fornyat hopp. Jag tror det är viktig för konsten at jobba med det här och att veta att en balans finner man inte bara själv utan också tillsammans med publiken, försöka vara öppen och inte fixera men se det på olika sett och låta sig utmanas ihop.
AM - I morgen utfordrer du altså deg selv og publikum. Særlig tror jeg man som publikum blir testet på hvordan å være publikum i utstrakt tid? Initiativet å bli eller gå er ikke fastsatt av deg men må taes aktivt og gjentatte ganger av hver besøkende. Spørsmål som stiller selve tidsbegrepet til vurdering? Individiduelle varierende oppfatninger av hvordan tidslommer oppleves og hva lenge er?
A - Ja absolut och jag tycker det er nödvändigt att man som publik utmanar sig själv på det sättet, till exempel hur snabbt nånting uppfattas som tråkigt. I dagens samhälle där allt händer snabbt och man har tillgång direkt till det man behöver, man måste inte vänta på information man har det direkt framför näsan på mobilen, just nu är det en viktig kontrast att göra ett långvarigt performance, man ger publiken tid och det kan vara tid till sig själv och dina egna tankar för du behöver inte alltid förstå vad jag gör, det handla inte bara om att förstå utan att uppleva nått om sig själv, kanske med utgångspunkt i det som händer i denna performance, men man behöver inte förstå någonting av detta, utan viktigt är att man upplever och tar det till sig.
AM - Med de ordene former det seg gjerne en mulighet til refleksjon og avrunding, så jeg vil gjerne si tusen takk Anna for denne stunden og samtalen med deg. Nå gleder jeg meg veldig til å oppleve din performance i morgen.
